Funderar..

Jag funderar på att lägga ner denna bloggen. Namnet har varit med så länge och påminner mig om allt. Jag kom på namnet en månad in i mitt livs första seriösa förhållande och det har hängt med sen dess. 2001-2010. Det börjar kännas som om det är dags att byta namn, byta plats, byta stil. Blogga där ingen vet vem jag är, där ingen kan hitta mig.

Min röst.

Min röst är konstig. Raspig, mörk, viskande som om jag mimade fram ord för en döv att höra. Jag mimar fram ord som inte bär sig själva genom ett rum, jag viskar fram ord som är primala skrik. Jag viskar fram ord för mina egna öron. Ord jag inte vill höra, ord jag inte vill se. Jag hör min röst, men känner den inte. Jag hör något som har sitt ursprung i mig men vars innebörd jag inte förstår. Mina ord är färger, dimmiga som en hallucination, klara som solsken, dova som mörker. Min röst är en tunn ridå av fördolda sanningar, dunkla halvlögner och stundvis briljans. Min röst orkar knappt bära tyngden av en ljudlös viskning ändå fortsätter jag att viska.

Känslomässig afasi.

Jag kan inte finna mina ord, och jag vet inte vad jag ska skriva. Jag kan inte längre finna någon inspiration i vemodet, jag förlorade mig i melankolin, i lyckan. Jag låg på min säng innan och överväldigades av en sådan lust att vila mina fingrar mot D´s bröstkorg.
Jag önskar att jag kunde vara arg. Att jag kunde skrika mig hes, att jag kunde bete mig ologiskt, svära, leva ut någon sorts ilska. Men.
Jag kan inte. Jag klarar inte av ilska längre, min vrede har gått förlorad. Jag känner bara tomhet och en brist på de rätta orden. Jag har varit tjejen som kastat ut tvspel genom öppna fönster av ren ilska, jag har varit tjejen som stormat ut ur hus vilt skrikande. Jag har vräkt hela serviser i golvet, jag har rivit i sönder kläder, ställt till scener. Men.
Jag kan inte.

Jag har kunnat gråta hejdlöst, för ingenting. Jag har kunnat lida för allt. Mina tårar har berikat många hav, skapat stora floder, följt många bäckar. Mina tårar har en gång närt oceaner, min sorg har varit den djupaste avgrund. Men.
Jag kan inte.

Jag har varit ett fyrverkeri av färg, av lycka. Jag har glittrat mig framåt, jag har blinkat ikapp med himlens klaraste stjärnor. Men.
Jag kan inte.

Jag har bitit ihop så länge att jag blivit ett eko, en tom existens. Jag sökte en person som inte fanns och tappade bort mig själv på vägen. Och nu har jag känslomässig afasi. Mina ord är borta, mina fraser är försvunna, mina texter har övergivit mig...

Everybody´s fool.

http://www.youtube.com/watch?v=u55fpsbzAfk

Magnus Weideskog - Fler och fler

Magnus Weideskog – Fler och fler 

Jag tar på dig, jag rör vid dig
men ändå når jag inte fram
du säger att du älskar mig, säger att jag är din man
hatar den där ovisheten, orkar inte kämpa mer
jag börjar mista kärleken, du tar mig bara längre ner

kan du se, det jag ser?
kan du se, att jag har mycket mer, än vad jag ger
kan du se, hur jag ber om hopp
mina sömnlösa nätter, dom blir bara fler och fler

allting har ett slut, men jag vill inte att vi ska sluta här
du säger att du älskar mig, säger att du har mig kär
ord är bara ord, och prata inom något du kan
jag hör vad du säger, men jag undrar om du är sann.

kan du se, det jag ser?
kan du se, att jag har mycket mer, än vad jag ger
kan du se, hur jag ber om hopp
mina sömnlösa nätter, dom blir bara fler och fler

Någon gång, någonstans 
är jag över dig
är jag över dig
har glömt allt, att du fanns
kommer att glömma
jag ska sluta drömma

kan du se, det jag ser?
kan du se, att jag har mycket mer, än vad jag ger
kan du se, hur jag ber om hopp
mina sömnlösa nätter, dom blir bara fler och fler
Blir bara fler och fler
Fler och fler.....

Det snurrar i mitt huvud.

Ja.. Självklarheter var det. Jag vet. Och nej. Jag fattar! Gå. Stanna. Ligg. Vänta. Slösa inte tid. Ligg med någon annan. Hitta någon annan. När du minst anar det....
Nej. Detta är såå konstigt. Jag vet inte. Jag fattar ingenting. Det är bara att bestämma sig. Var inte psykolog. Var inte vän. Vänta. Shut the door. Vandra vidare. Om. Om. OM.
Ta saker som de kommer. Jag förstår. Jag är en dum slyna. Jag är dum i huvudet. Stanna och se. Var absolut ingen vän. Skär all kontakt. Var vän. Lyckan kommer. Gör si. Gör så. Man kan inte vänta. Bli inte bitter. Gå vidare. Gå vidare. GÅ VIDARE. Hur ska jag klara detta? Varför? Bara släpp. Bara en pojke. Gå. Stanna. Ligg.
*Argh*
Men va fan....

Helt ärligt!

Jag träffade dig när jag var som allra skörast, mitt hjärta och min stolthet hade precis fått sig en törn. Och in kom du.
Killen på nätet som fick mig att skratta, som var lite som jag. Killen som var så spontan och vacker. När vi plötsligt skulle träffas så hade vi inte ens pratat i en vecka, och jag fick panik när jag sprang runt där hemma. Jag funderade till och med i att strunta i att dyka upp, för din spontanitet rubbade alla mina rutiner, du brakade över mina gränser på ett sätt som var välbehövt.

Jag minns känslan av att stå på stationen och vänta på en person som jag bara sett på bild, vars röst jag aldrig hört. Du kom gående och mina första tankar var; Oj! Han är verkligen kortare än mig! och Han är söt!

Du kramade mig och jag var så nervös att jag inte visste vad jag skulle göra, så jag rodnade. Vi gick till Hessle och drack öl, jag kände att det steg mig till huvud redan efter 3 klunkar. Det var nästan folktomt där, tills plötsligt hela stället var proppfullt. En vän till mig kom fram till oss när vi rökte och började prata om att hon såg ut som en hora och du bara skrattade. Han är vacker när han skrattar tänkte jag, och han har en fantastisk profil.
Någon gång under kvällens gång tog du min hand. När jag kände din varma hand ta min, var det något som brast inom mig, dammarna började släppa fram varenda begär jag någonsin haft i en rasande takt. Jag kysste dig, lite klumpigt och för spontant.

I efterhand har du anklagat mig för att ha attackerat dig, och ja, jag antar att det var det jag gjorde. Vi satt i vårt hörn, drack våra öl och kysstes och det fanns ingen omvärld för mig. Jag hade åtrå rusandes i mina ådror. Du skulle egentligen tagit sista tåget hem för du hade jobb att göra, ändå var det ditt förslag att vi skulle åka hem till mitt och jag kunde knappt tro mig själv när jag sa ja.
Vi drack varsitt glas rödvin på soffan och jag var så nervös, orolig, rädd. Vi kysstes, fumligt, nyfiket, utan de vana älskarnas smidighet. Dina händer mot min kropp fick mig att slappna av på sätt som jag aldrig gjort förr. Så bekväm som jag var med dig, var jag inte ens med mannen jag var förlovad med en gång i tiden.
Vi hade sex och det var mysigt, pirrigt, och så otroligt frigörande. Jag gjorde något som jag aldrig gjort innan och jag älskade varje sekund av det.

Morgonen efter sneglade jag över min axel och fann dig liggande där. Dina ögonfransar kastade skuggor över dina kinder, ditt hår var rufsigt och jag tänkte; Shit!! Vad har jag gjort? Men du var så snygg. Och jag var så glad att du låg i min säng. Jag klev upp helt naken, och var helt bekväm med det. Jag skämdes inte för min kropp inför dig.

Vi drack kaffe ihop innan jag följde dig till tåget. När jag gick ifrån stationen hade jag redan bestämt mig för att aldrig mer prata med dig, jag var inte öppen för långvariga förbindelser hade jag bestämt. Jag var på en lustresa och du var bara ett steg på vägen. En av mina vänner tyckte att jag var helt galen som bestämt mig för att inte prata mer med dig, ett löfte till mig själv som jag bröt alldeles för snabbt.

Ty det har visat sig att när det gäller dig så är min karaktär alldeles för svag. Den blir väldigt bristfällig när det gäller dig och sakerna du spontant får mig att känna.

Lördagen där på kom du upp till Kristianstad igen, och jag blev fnissig bara av tänka på dig och dina läppar. Efter den dagen var det ganska så kört för mig, jag visste att jag skulle bli förälskad i dig.
Känner du detsamma för mig? Troligen inte. Men jag hade inte förhindrat min förälskelse iallafall, jag vill inte byta bort pirrigheten din röst ger mig. Och jag vet att det för tillfället betyder att jag måste leva sida vid sida med ditt spökande förflutna som när som helst kan ta dig ifrån mig och lämna mig ensam med en obesvarad förälskelse. Men jag biter ihop, förtränger och undviker tankarna så gott det går.

Jag är förälskad i en man som är förälskad i drömmen av en gammal kärlek, men jag är gärna förälskad i honom.