Funderar..

Jag funderar på att lägga ner denna bloggen. Namnet har varit med så länge och påminner mig om allt. Jag kom på namnet en månad in i mitt livs första seriösa förhållande och det har hängt med sen dess. 2001-2010. Det börjar kännas som om det är dags att byta namn, byta plats, byta stil. Blogga där ingen vet vem jag är, där ingen kan hitta mig.

Min röst.

Min röst är konstig. Raspig, mörk, viskande som om jag mimade fram ord för en döv att höra. Jag mimar fram ord som inte bär sig själva genom ett rum, jag viskar fram ord som är primala skrik. Jag viskar fram ord för mina egna öron. Ord jag inte vill höra, ord jag inte vill se. Jag hör min röst, men känner den inte. Jag hör något som har sitt ursprung i mig men vars innebörd jag inte förstår. Mina ord är färger, dimmiga som en hallucination, klara som solsken, dova som mörker. Min röst är en tunn ridå av fördolda sanningar, dunkla halvlögner och stundvis briljans. Min röst orkar knappt bära tyngden av en ljudlös viskning ändå fortsätter jag att viska.

Känslomässig afasi.

Jag kan inte finna mina ord, och jag vet inte vad jag ska skriva. Jag kan inte längre finna någon inspiration i vemodet, jag förlorade mig i melankolin, i lyckan. Jag låg på min säng innan och överväldigades av en sådan lust att vila mina fingrar mot D´s bröstkorg.
Jag önskar att jag kunde vara arg. Att jag kunde skrika mig hes, att jag kunde bete mig ologiskt, svära, leva ut någon sorts ilska. Men.
Jag kan inte. Jag klarar inte av ilska längre, min vrede har gått förlorad. Jag känner bara tomhet och en brist på de rätta orden. Jag har varit tjejen som kastat ut tvspel genom öppna fönster av ren ilska, jag har varit tjejen som stormat ut ur hus vilt skrikande. Jag har vräkt hela serviser i golvet, jag har rivit i sönder kläder, ställt till scener. Men.
Jag kan inte.

Jag har kunnat gråta hejdlöst, för ingenting. Jag har kunnat lida för allt. Mina tårar har berikat många hav, skapat stora floder, följt många bäckar. Mina tårar har en gång närt oceaner, min sorg har varit den djupaste avgrund. Men.
Jag kan inte.

Jag har varit ett fyrverkeri av färg, av lycka. Jag har glittrat mig framåt, jag har blinkat ikapp med himlens klaraste stjärnor. Men.
Jag kan inte.

Jag har bitit ihop så länge att jag blivit ett eko, en tom existens. Jag sökte en person som inte fanns och tappade bort mig själv på vägen. Och nu har jag känslomässig afasi. Mina ord är borta, mina fraser är försvunna, mina texter har övergivit mig...

Everybody´s fool.

http://www.youtube.com/watch?v=u55fpsbzAfk

Magnus Weideskog - Fler och fler

Magnus Weideskog – Fler och fler 

Jag tar på dig, jag rör vid dig
men ändå når jag inte fram
du säger att du älskar mig, säger att jag är din man
hatar den där ovisheten, orkar inte kämpa mer
jag börjar mista kärleken, du tar mig bara längre ner

kan du se, det jag ser?
kan du se, att jag har mycket mer, än vad jag ger
kan du se, hur jag ber om hopp
mina sömnlösa nätter, dom blir bara fler och fler

allting har ett slut, men jag vill inte att vi ska sluta här
du säger att du älskar mig, säger att du har mig kär
ord är bara ord, och prata inom något du kan
jag hör vad du säger, men jag undrar om du är sann.

kan du se, det jag ser?
kan du se, att jag har mycket mer, än vad jag ger
kan du se, hur jag ber om hopp
mina sömnlösa nätter, dom blir bara fler och fler

Någon gång, någonstans 
är jag över dig
är jag över dig
har glömt allt, att du fanns
kommer att glömma
jag ska sluta drömma

kan du se, det jag ser?
kan du se, att jag har mycket mer, än vad jag ger
kan du se, hur jag ber om hopp
mina sömnlösa nätter, dom blir bara fler och fler
Blir bara fler och fler
Fler och fler.....

Det snurrar i mitt huvud.

Ja.. Självklarheter var det. Jag vet. Och nej. Jag fattar! Gå. Stanna. Ligg. Vänta. Slösa inte tid. Ligg med någon annan. Hitta någon annan. När du minst anar det....
Nej. Detta är såå konstigt. Jag vet inte. Jag fattar ingenting. Det är bara att bestämma sig. Var inte psykolog. Var inte vän. Vänta. Shut the door. Vandra vidare. Om. Om. OM.
Ta saker som de kommer. Jag förstår. Jag är en dum slyna. Jag är dum i huvudet. Stanna och se. Var absolut ingen vän. Skär all kontakt. Var vän. Lyckan kommer. Gör si. Gör så. Man kan inte vänta. Bli inte bitter. Gå vidare. Gå vidare. GÅ VIDARE. Hur ska jag klara detta? Varför? Bara släpp. Bara en pojke. Gå. Stanna. Ligg.
*Argh*
Men va fan....

Helt ärligt!

Jag träffade dig när jag var som allra skörast, mitt hjärta och min stolthet hade precis fått sig en törn. Och in kom du.
Killen på nätet som fick mig att skratta, som var lite som jag. Killen som var så spontan och vacker. När vi plötsligt skulle träffas så hade vi inte ens pratat i en vecka, och jag fick panik när jag sprang runt där hemma. Jag funderade till och med i att strunta i att dyka upp, för din spontanitet rubbade alla mina rutiner, du brakade över mina gränser på ett sätt som var välbehövt.

Jag minns känslan av att stå på stationen och vänta på en person som jag bara sett på bild, vars röst jag aldrig hört. Du kom gående och mina första tankar var; Oj! Han är verkligen kortare än mig! och Han är söt!

Du kramade mig och jag var så nervös att jag inte visste vad jag skulle göra, så jag rodnade. Vi gick till Hessle och drack öl, jag kände att det steg mig till huvud redan efter 3 klunkar. Det var nästan folktomt där, tills plötsligt hela stället var proppfullt. En vän till mig kom fram till oss när vi rökte och började prata om att hon såg ut som en hora och du bara skrattade. Han är vacker när han skrattar tänkte jag, och han har en fantastisk profil.
Någon gång under kvällens gång tog du min hand. När jag kände din varma hand ta min, var det något som brast inom mig, dammarna började släppa fram varenda begär jag någonsin haft i en rasande takt. Jag kysste dig, lite klumpigt och för spontant.

I efterhand har du anklagat mig för att ha attackerat dig, och ja, jag antar att det var det jag gjorde. Vi satt i vårt hörn, drack våra öl och kysstes och det fanns ingen omvärld för mig. Jag hade åtrå rusandes i mina ådror. Du skulle egentligen tagit sista tåget hem för du hade jobb att göra, ändå var det ditt förslag att vi skulle åka hem till mitt och jag kunde knappt tro mig själv när jag sa ja.
Vi drack varsitt glas rödvin på soffan och jag var så nervös, orolig, rädd. Vi kysstes, fumligt, nyfiket, utan de vana älskarnas smidighet. Dina händer mot min kropp fick mig att slappna av på sätt som jag aldrig gjort förr. Så bekväm som jag var med dig, var jag inte ens med mannen jag var förlovad med en gång i tiden.
Vi hade sex och det var mysigt, pirrigt, och så otroligt frigörande. Jag gjorde något som jag aldrig gjort innan och jag älskade varje sekund av det.

Morgonen efter sneglade jag över min axel och fann dig liggande där. Dina ögonfransar kastade skuggor över dina kinder, ditt hår var rufsigt och jag tänkte; Shit!! Vad har jag gjort? Men du var så snygg. Och jag var så glad att du låg i min säng. Jag klev upp helt naken, och var helt bekväm med det. Jag skämdes inte för min kropp inför dig.

Vi drack kaffe ihop innan jag följde dig till tåget. När jag gick ifrån stationen hade jag redan bestämt mig för att aldrig mer prata med dig, jag var inte öppen för långvariga förbindelser hade jag bestämt. Jag var på en lustresa och du var bara ett steg på vägen. En av mina vänner tyckte att jag var helt galen som bestämt mig för att inte prata mer med dig, ett löfte till mig själv som jag bröt alldeles för snabbt.

Ty det har visat sig att när det gäller dig så är min karaktär alldeles för svag. Den blir väldigt bristfällig när det gäller dig och sakerna du spontant får mig att känna.

Lördagen där på kom du upp till Kristianstad igen, och jag blev fnissig bara av tänka på dig och dina läppar. Efter den dagen var det ganska så kört för mig, jag visste att jag skulle bli förälskad i dig.
Känner du detsamma för mig? Troligen inte. Men jag hade inte förhindrat min förälskelse iallafall, jag vill inte byta bort pirrigheten din röst ger mig. Och jag vet att det för tillfället betyder att jag måste leva sida vid sida med ditt spökande förflutna som när som helst kan ta dig ifrån mig och lämna mig ensam med en obesvarad förälskelse. Men jag biter ihop, förtränger och undviker tankarna så gott det går.

Jag är förälskad i en man som är förälskad i drömmen av en gammal kärlek, men jag är gärna förälskad i honom.

En söndagskänsla.

Jag ska inte hoppas, jag ska inte drömma. Jag ska inte tro att det finns chanser där inga chanser finns. Jag ska tiga still och acceptera det som accepteras skall. Jag ska inte öppna stängda dörrar, och jag ska aldrig, aldrig, aldrig våga fantisera. Jag ska inte falla...
Jag kastar mig in i samma vägg om och om och om igen. Olika män, till viss del samma person, så olika men ändå så lika. Att jag aldrig lär mig, att jag aldrig förstår bättre, att jag fortfarande drömmer, hoppas, vill. När mina instinkter redan sagt till mig att loppet är kört och "babe, du hamnade sist..."
Varför lyssnar jag hellre till hjärtat än hjärnan? När hjärnan gång på gång visat att den har rätt och jag.. well...har fel..

Many of horror - Biffy Clyro

You say "I love you, boy"
I know you lie
I trust you all the same
I don't know why


'Cos when my back is turned
My bruises shine
Our broken fairytale
So hard to hide

I still believe
It's you and me to the end of time

When we collide we come together
If we don't we'll always be apart
I'll take a bruise, I know you're worth it
When you hit me, hit me hard

Sitting in a wishing hall
Hoping it stays right
Feet cast in solid stone
I got Gilligan's eyes

I still believe
It's you and me to the end of time

When we collide we come together
If we don't we'll always be apart
I'll take a bruise, I know you're worth it
When you hit me, hit me hard

'Cos you said our love
Is letting us go, guess what
Our future is for
Many of horror
Our future's for
Many of horror

I still believe
It's you and me to the end of time

When we collide we come together
If we don't we'll always be apart
I'll take a bruise, I know you're worth it
When you hit me, hit me hard

Hemfärd II.

Nu sitter vi på tåget och skumpar oss genom ett snöigt Sverige. Det är ganska skönt att koppla bort storstadsstressen nu, när man är van vid ett lunk så är det svårt att orka med springet även om jag började vänja och till och med tyckte om det när vi satt på Centralstationen. Lustigt hur snabbt man kan vänja sig vid saker egentligen.
Vi sitter på ett Harry Potter Tåg som en Fribergare upplyste mig om att det hette :) och det känns skönt och gammaldags. Allt som saknas nu är att jag skulle sitta med fina papper och författa brev med min finaste handstil, iklädd klänning och drickandes té så hade det känts som en gammal film. Istället sitter jag med pärondryck, ostbågar, laptop och en glittrig bandana runt huvudet. En riktig hippie :P

Hemfärd I.

Idag ska det bära av hemåt. Vi ska inte åka det snabba tåget utan vi hamnade på 5timmars turen och det är bara resan till Hässleholm...
Det ska bli väldigt skönt att komma hem, för även om Fribergarna är helt fantastiskt trevliga människor, även om deras katter är ljuvliga små varelser, och soffan skrämmande nog är relativt bra för min rygg, så ska det bli väldigt skönt att lägga sig i sin egen säng ikväll.
Om inget annat så kanske mitt öga fixar sig där hemma, för jag misstänker en smärre allergisk reaktion mot något. Såvida inte Kombon som jag delar soffa med har bestämt sig för att ge mig en käftsmäll per natt och då helt och hållet riktat in sig på vänster öga. För jag ser ut som om jag har fått en sån, en rejäl smäll alltså...
Jag kan knappt se, och det kliar satan....

Utan rast, utan ro.

Jag är rastlös och lite melankolisk i själen. Och jag tror att jag vet varför, men tvekar inför att sätta ord på det som viskas inom mig. Om jag sätter ord på det så blir det slutgiltigt och för definitivt. Jag vill kunna ändra mig, om jag satte ord på det skulle allt antingen få bära eller brista. Jag vill inte att det ska brista, för jag vet vad som finns att förlora, vad som skulle kunna gå i sönder. Jag vill inte ta i sönder något som jag kanske inte kan laga. Men med tid kanske det rastlösa dämpas, melankolin bleknar bort. Med tid kanske allt blir annorlunda, men det är nu det är som jobbigast. Det är nu som jag stundvis vill krypa ur mitt skinn, det är nu jag våndas, undrar, trampar, stampar, lider. Det är bara så mycket som river runt i själen, och det är bara för mycket.

Shopping.

Jag fortsätter med mina substanslösa inlägg.
Idag blev det först en runda i Gamla stan, helt underbart! Jag tänker mig sommar, värme, ballerinaskor och en kaffe i någon gränd. Bara sitta med solglasögonen på och titta på folk. Sen blev det tunnelbanan vidare och ytterligare en runda på stan. Jag hittade Beyond Retro och bara dog lite av lycka <3
Beyond Retro är en sån butik där jag tittar mig omkring och bara känner mig som hemma. Alla är utstyrda i sina secondhand fynd och ser bara så förbaskat härligt kreativa ut. Jag fyndade 2 sjalar och jublar fortfarande inombords, för de är såå fina!! Sen spenderade vi resten av tiden med att strosa planlöst fram och tillbaka på Drottninggatan. Nu sitter jag slängd över soffan, käkar ostbågar och väntar på kaffet!

Fredag i staden I.

Jag är redan uppe, har varit det ett bra tag. Känner att jag har svårt att andas, den här jäkla förkylningen gör det fruktansvärt svårt att andas, och det gör mig så trött. Och som om inte det vore nog, jag har nog fått en ögoninflammation också. :(
Men staden ska ändå göras lite osäker idag, det blir ytterligare en runda ut. Folket gör mig inte lika stressad längre, Tunnelbanan gör mig inte lika stressad längre. Det känns ok att vara här men jag börjar längta hem.

En dag i stora staden.

Igår shoppades det, gjorde av med massa pengar. Men det är så svårt att låta bli :D

Hittade världens sötaste fulkopp alá mormors gamla servis. Jag tycker att den är lite fantastisk och ganska så läcker trots att den egentligen är ganska så ful..

Läckraste skrivboken för alla mina hemligheter och kanske en del av andras ;)

En mugg till Kombon!



                                                                                                                     

Lagerhaus är det underbaraste!!

Konserten.

En fullkomligt fantastisk kväll! Jag har irrat runt på tunnelbanan utan att veta var jag varit på väg. Jag har fortfarande inte ätit någon kvällsmat, utan har bara levt hela dagen på mackor, läsk och choklad. Jag har varit förundrad över hur många människor som faktiskt kan få plats på samma ställe. Och jag har efter drygt 13 timmar kommit fram till att jag aldrig någonsin skulle orka bo i Stockholm.
Men...
Konserten.. WOW!!!!!
Förbanden var fantastiska, speciellt killarna från Danmark som körde en mix av elektroniskt och 80-talsrock <3
11/3; Tillägg: förbanden heter; Street Drum Corps & Carpark North 
Otroligt lättlyssnat med fantastiska texter, och ett sound som fick en att drömma om att dansa barfota i gräset när man grillar och dricker öl.
Huvudakten.. Well.. 30 seconds to mars. <3 Överväldigande bra, hans röst var otrolig. Han hade inte den perfekta rena sångrösten men känslan. Känslan! Jared Leto är en väldigt tanig liten man (som min väninna sa: herregud! hans vader är som mina överarmar!? Kan tilläggas att hon inte är speciellt stor,) Musiken var perfekt, allt jag ville ha och lite till. Fick höra alla låtar jag ville att de skulle spela + en snabb "variant" på bad romance av lady gaga. Jared konstaterade också att han vill; "make love to the audience, everyone in it." Till och med männen skulle han ligga med, för det var ju svenska män. Och de är ju vackra :P
Jag har skrikit mig hes, sjungit i sönder min röst. Klappat i händerna tills mina handflator domnade bort, studsat och dansat tills mina tår ömmar. Jag känner fortfarande musiken i kroppen, och jag skulle kunna studsa ett par timmar till om jag bara får lyssna på såpass underbar musik,,,

Framme!

Jag är framme, installerad och fullkomligt utmattad!! Men nu är jag åtminstone på plats...
Och jag har rökt :D och det var fantastiskt.. Nu ska jag slappa ihop lite energi och ikväll blir det konsert (UNDERBART!) Fast om ni ser 2 vilsna skåningar... peka oss i riktning mot Bagarmossen, så fixar det sig nog :P

Linköping..

1 timme och 40 minuter kvar på resan, och jag är förbannat röksugen :(

Då vart man på väg..

Jag är i rörelse, sitter på ett tåg och ser verkligheten svepa förbi. Nakna träd, vita vidder och en grådisig himmel blandas till en ganska färglös palett. Då och då dyker det upp färgklickar, byggnader, snabba glimtar av människor. Men jag sitter tryggt kvar i min bubbla. Vilken metafor för livet egentligen...

Hmmm?!

Jag ska resa iväg imorgon, nästan 4 timmar på ett tåg. Och det ska bli oändligt skönt att lämna hus och hem. Jag ska lämna vardagens gråa lunk, jag ska lämna min plats. Jag ser fram emot det, men kan samtidigt inte låta bli att känna ett styng av melankoli och uppgivenhet. Jag vet inte varför, men jag känner mig miserabel ikväll. Jag kommer att ha tid att tänka, jag kommer att vara borta, ute ur mina gängor. Jag ska ge mig in i mina vänners famnar, och se om jag där kan hitta något som jag tror att jag tappat bort. Men jag vet inte vad det är jag förlorat, men jag vet att det är något som saknas. Jag har insikter bubblande under ytan. De bara väntar på att hitta rätt ögonblick för att visa sig, nu är nog det rätta tillfället. Jag börjar se intressanta saker, intressanta insikter och tankar. Jag förstår dem inte fullt ut, men jag vet vart de är på väg. Gör det mig gladare? Lyckligare? Intressantare? Snarare sorgsen, vilsen och lite uppgiven...

Set the fire to the third bar - Snow Patrol ft. Martha Wainwright

I find a map and draw a straight line
Over rivers, farms, and state lines
The distance from A to where you B
It's only finger-lengths that I see
I touch the place
Where I'd find your face
My fingers in creases of distant dark places

I hang my coat up in the first bar
There is no peace that I've found so far
The laughter penetrates my silence
As drunken men find flaws in science

Their words mostly noises
Ghosts with just voices
Your words in my memory
Are like music to me

I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms

After I have traveled so far
We'd set the fire to the third bar
We'd share each other like an island
Until exhausted, close our eyelids
And dreaming, pick up from
The last place we left off
Your soft skin is weeping
A joy you can't keep in

I'm miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms

And miles from where you are,
I lay down on the cold ground
And I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms

Förstå.

Jag irrar runt i förvirring, och förstår så lite. Det är så lite jag egentligen vet, om mig, om världen, om dig.
Det finns så mycket jag skulle vilja veta, som jag skulle vilja förstå. Men allt är så stort och oöverstigligt. Orden bygger stora hinder, fraser bygger väggar. Mina tankar bildar stjärnhimlar med slocknande stjärnor. Mina känslor anlägger föränderliga stigar. Jag bygger in mig i en labyrint, som jag aldrig hittar ut ur i tid. Jag springer förtvivlat runt och försöker hitta mening, förståelse, en väg ut. Jag försöker förstå mina egna tankars virvlande banor, försöker desperat greppa känslor som likt vatten rinner mellan mina fingrar. Min förståelse är som rökslingorna från min cigarett. Du kan inte fånga dem, men du kan förnimma närvaron. Jag försöker lämna smulor åt någon att följa men ingen tycks finna modet att leta sig in i en labyrint som jag knappt vågar lämna trots desperata försök att hitta en väg ut. Vartenda gång jag vet vägen ut så väntar jag. Jag väntar tills det växt igen. Mina ord är tomma existenser som dröjer kvar långt efter att ekot dött, mina meningar löjligt inövade. Artikulerade. Framställda med oändlig precision och ändå säger jag inte det jag vill säga. Jag bygger bara högre väggar, djupare vallgravar, snårigare hinder. Jag bygger in mig själv. Jag planterar taggiga rosor kring hela min existens för att ingen ska komma mig närmre än min kontroll tillåter. Jag gömmer mig bakom mina tankar, tankar som jag inte förstår, och som jag troligen aldrig kommer att förstå. Jag förstår så lite egentligen..

Sönder.

Ibland så stirrar jag på mig själv i spegeln, verkligen tittar på det som är reflekterat i den. Min mamma brukar anklaga mig för att lida av fåfänga, och det är väl ett attribut jag skriver in min personlighet. Men sanningen att säga handlar det snarare om någon sorts analys, om några få sekunders försök till självinsikt. Jag tittar i varje spegel jag går förbi, jag speglar mig i alla blanka ytor. Jag vill vara där och se mig själv sekunden "jag" kommer fram, sekunden det jag verkligen är syns. Jag vill veta om det syns på min yta vad som händer inuti. Det kanske är självcentrerat, men jag vill verkligen veta. Jag tänker i sönder så mycket saker, så mycket känslor, jag analyserar allt. Bryter ner det i så små bitar att det ibland inte går att laga och klockan går inte att vrida tillbaka. De stunderna kan jag fastna framför dessa blanka ytor, bara för att se om min yta också går i miljoner bitar som en reaktion på att något brast inuti. Men det händer aldrig. Inte en spricka, inte en flisa, ingen krackelering. Det syns inte alls. Det är fortfarande jag som stirrar tillbaka i spegeln, fullkomligt oförändrad. Utan minsta tecken på själslig förändring eller rörelse. Det är bara jag.

Till mamma.

Idag fyller min mamma år. Jag vill hedra henne en aning genom att inledningsvis säga att hon utan tvekan är universums bästa mamma. Min mamma är helt fantastisk. Hon är utan tvekan en av de starkaste kvinnor jag någonsin mött och hon är snygg dessutom! Min mamma är en klippa som bjuder på kaffe och kramar när man än behöver det. Min mamma ger mig pussar (Ja, trots att jag är 25 och därmed är att betrakta som vuxen!) och berättar för mig hur fin jag är. Men mamma...
Jag hade inte varit den jag är om det inte vore för dig, jag hade inte känt som jag gör om det inte vore för dig. Jag hade inte vågat älska vare sig mig själv eller någon annan om det inte vore för den kärlek du stöttar mig med. Du är en hand att hålla, någon att skratta med och någon att gråta med. Du är min mamma och du är underbar. Jag älskar dig mamma!!

Heartbreak Warfare - John Mayer

Lightning strikes
Inside, my chest to keep me up at night
Dream of ways
To make you understand my pain

Clouds of sulfur in the air
Bombs are falling everywhere
It's heartbreak warfare
Once you want it to begin,
No one really ever wins
In heartbreak warfare

If you want more love,
why don't you say so?
If you want more love,
why don't you say so?

Drop his name
Push it in and twist the knife again
Watch my face
As I pretend to feel no pain

Clouds of sulfur in the air
Bombs are falling everywhere
It's heartbreak warfare
Once you want it to begin,
No one really ever wins
In heartbreak warfare.

If you want more love,
why don't you say so?
If you want more love,
why don't you say so?

Just say so...

How come the only way to know how high you get me
is to see how far I fall
God only knows how much I'd love you if you let me
but I can't break through at all.

It's a heartbreak...

I don't care if we don't sleep at all tonight
Let's just fix this whole thing now
I swear to God we're gonna get it right
If you lay your weapon down
Red wine and ambien
You're talking **** again, it's heartbreak warfare
Good to know it's all a game
Disappointment has a name, it's heartbreak, heartbreak.

It's heartbreak warfare.
It's heartbreak warfare.

Politik???

Jag har återigen funnit mig i en politisk diskussion med vad jag kallar min styvfar. Han anser att jag borde gå med i Socialdemokraterna och hjälpa till att starta upp ett SSU i mitt bostadsområde. Jag förstår hans tankegångar, jag är relativt talför, men...
Han tycks hela tiden glömma bort att min kunskap om politik och politiska processer är vääldigt liten (kommer knappt ihåg det man fick lära sig i skolan!) och jag har en sak som verkligen talar emot att jag skulle starta upp någon sorts förening överhuvudtaget.
Jag lider av talarskräck, jag kan verkligen inte prata inför folk. Jag kan inte. Det låser sig helt, jag blir fumlig, babblig, det känns som om jag ska spy och det känns som om jag ska svimma. Jag glömmer bort det jag ska säga, det försvinner helt som om någon tagit ett suddgummi och suddat bort vartenda ord som är relevant i situationen. Jag tvivlar inte på att det hade varit väldigt givande att starta upp SSU i mitt lilla ghettoområde, och jag tvivlar verkligen inte på att det hade varit en utmärkt fritidssyssla.
Men för att kunna göra detta måste jag ju;
1) verkligen plugga in politiken hos samtliga partier så att jag vet vad jag pratar om.
2) Lära mig kunna förmedla detta på bästa sätt.
3) Lära mig att prata inför folk.
Det sista känns som ett oöverstigligt hinder då jag har svårt att ens hävda mig på våra jobbmöten. Vi är högst 10 personer där, och jag håller på att gå under varje gång jag måste prata inför de andra.
Jag har den konstanta rädslan att jag ska säga fel, riktigt fel. Eller att jag kommer att vara så pinsam att jag aldrig mer kan se de människorna i ögonen. Jag är väl i slutändan rädd för att jag ska vara fel, det är därför jag klär mig efter vem jag ska träffa, vilket ställe jag ska gå till, och hur jag vill bli uppfattad. Min mamma sa en gång att jag snarare skulle klä mig för mig, men när man som jag vill passa in så är det väldigt svårt att göra.

Jag sa till min styvfar att jag skulle läsa in mig på politiken och ge det en ordentlig funderare...
Det kommer jag att göra, jag är sugen men väldigt, väldigt rädd...

Så långdraget.

Bland det värsta jag vet är långdragna förkylningar, och den jag har nu verkar inte vilja släppa tagen om mig. Den håller mina luftrör gisslan. Jag trodde att jag kommit undan, hade varit frisk i stort sett hela vintern, inga förkylningar, ingen feber, men Nej! Nu kom den, och den är klädd i rånarluva och skriker gång på gång; "GE MIG ALLT SYRET, ANNARS SÅ SKA DU FÅ LIDA!!" Jag lovar att mina förkylningar tillhör någon sorts terroriststyrka, de är vältränade i närstrid och vägrar ge upp! Nu ska jag försöka dränka dem med lite té iallafall. Så..Godmorgon!

Vilken Tur.

Återuppstånden.

Jag är fortfarande förkyld, i allra högsta grad. Men nu börjar jag hänga med i livet igen, febern har sjunkit bort och jag behöver inte längre gå i raggsockar och stickad tröja inomhus. Nu dräller jag istället runt i min I <3 NY tischa. Mycket bekvämare. Jag har suttit och filosoferat hela dagen i mitt kök med en kär vän, vi har pratat om liv, lust, känslor, böcker osv. Allt medan Linssoppan puttrade på spisen. Det ni! Det är vad jag kallar ro i själen, långkokssoppa, massa kaffe och vänners varma kärlek. Det kan få alla sorters hjärtesorg att framstå som minimala problem. Vi har pratat om lycka och meningen med livet. Och det har varit alldeles underbart.

Kvällen har jag spenderat i min säng med rödvin, Kent, skissblock och alla mina pennor spridda kring mig som en regnbåge. Jag har byggt min egen himmel :)

Godnatt gott folk!

Nu tänker jag gnälla...

Jag hatar att vara sjuk!! Verkligen hatar det. Vaknade i morse av akut andnöd, fick verkligen ingen luft. Nu sitter jag i min säng med 2 täcken virade om mig, med kläder på. Jag är omgiven av näsdukar, nässpray, tigerbalsam, te, halstabletter och för min mentala hälsas skull chips och choklad. För om jag ska ligga här sjuk, då ska jag banne mig ha ut något av det! Så det så!
Tänkte att jag skulle förkovra mig i kändisskvaller om en stund, ett vettigt tidsfördriv när man känner att ens fokus inte är på topp.
En bekant påpekade att detta var straffet för mina synder, och en rest av smällbakan!! Ja, jo...det låter sannolikt. På återseende, nu ska jag lida martyrdöden en stund.

Tystnaden.

Jag har börjat förstå tystnaden, jag tycker att det kan vara väldigt skönt att vara tyst.
Jag njuter av tystnaden, av lugnet den ger mig. Jag har alltid blivit så stressad av tystnaden, sett den som utrymme som måste fyllas med något.
Så jag har stressat runt, gjort allt som jag bara möjligt kunnat. Allt för att tystnaden inte skulle vara märkbar, kännbar. Tystnaden innebar alltid att jag var tvungen att hävda mig, att det var jag med mitt dåliga självförtroende som var tvungen att fylla utrymmet med skämt och skratt.
Jag tyckte att tystnaden var skrämmande, den stressade mig, retade mig, gjorde mig obekväm.

Nu. Nu tycker jag att tystnaden är givande, jag kan landa lite, samla lite ny kraft. Min hjärna varvar ner, jag sjunker tillbaka i min mentala öronlappsfåtölj och slänger upp mina fötter på en fotpall och bara njuter av min omgivning.
Jag förstår charmen med att vara tyst med en annan människa, att bara existera med någon. Men allra mest har jag förstått att det inte finns något fel i att sitta tyst med sig själv.
Jag söker tystnad, stänger in mig på mitt rum, med färg, med musik och bara njuter av det som kommer ut.

Jag och tystnaden har äntligen slutit fred.

Alkoholrelaterad ångest någon?

Jag har ett problem. Det är inte stort men det är inte litet heller, det är inte livshotande. Men det skulle potentiellt kunna vara livsomvälvande för någon jag känner, det skulle kunna orsaka känslor som jag inte vill ska finnas. Det skulle kunna göra någon lite ledsen, och det vill jag inte. Jag hade behövt... Em.. Din logik hade gjort sig väl just nu, din logik hade gagnat situationen. Du har en förmåga att tänka klart när jag inte gör det....

Dumma saker.

Jag gör så dumma saker ibland. När jag dricker så hamnar jag på kanten till det jag en gång var, min alkoholtolerans kan vara så massiv. Missförstå mig rätt, jag blir lätt full. Men jag kan dricka till jag stupar om inte logiken kickar in. Ikväll har jag druckit ungefär 2 flaskor vin, och 2 cider. Alldeles för mycket. skulle egentligen inte ens druckit en flaska. Jag kan inte påstå att jag raglat hem, eller snubblat heller för den delen. För de som har sett mig var jag nog högst salongsberusad. Nu sitter jag här med ångesten över att det jag har varit finns så mycket närmre ytan än vad jag vill låtsas om. Jag kan vara väldigt trevlig när jag är full men ikväll slog det snarare över till en sorts felvriden äventyrslusta. Ett sug efter att göra saker som jag egentligen inte borde göra. Dumma saker. Ibland kan en beröring från en annan människa dra igång de värsta processerna hos mig, och det är så svårt att backa bort från det jag ger mig in på. Ikväll var det nära, men nära är inte acceptabelt. Jag kan inte göra sånt, bara sådär...
Jag mår inte bra av det, och det kommer att sitta i mitt huvud väldigt länge.
Jag säger dumma saker, jag flörtar hejvilt utan en tanke på eventuella konsekvenser av mitt handlande, jag dricker, dansar, dricker, dansar... Jag gör så dumma saker när jag är full, som orsakar mig så mycket smärta i slutändan. Varje gång jag dricker så känns det som det gjorde första gången jag blev full. Total Eufori. Det är inte bra. Jag måste lära mig att dricka med måtta eller inte dricka alls. Varje gång jag dricker skickas jag tillbaka till mitt 14åriga jag, och allt det jag hade i huvudet då...
Då precis som nu så är alkoholen ett problem, en älskare, en som tröstar, en förrädisk bästa vän, och ytterligare ett sätt att utöva kontroll på mig själv. Det är alltid en ursäkt att säga "men jag var ju full??!!"..Det är inte en giltig anledning till att göra som jag gör.
Jag gör så dumma saker ibland.

Jag undrar...

Hur mutar man enklast en man?
Om man vill att de ska göra något speciellt, vad är enklaste sättet att få dem att göra det?
Jag räknar inte standardsvaret; Kommunikation.

Så hur mutar man enklast en man?

Thorn - John ME

You
Your loving kindness is true
The wounds inflicted are deep
But as my love, my lover's faithful
Companion of mine

Kiss your sorrows goodbye
It's out of love that I breathe
And praise the hands that somehow made you
Companion of mine

Oh, my glory
Say those words again

I hear the words she once said
I feel the pain as I go there once again
And I remember

No
Don't even whisper a word
The walls have ears and they long for you to give away your secrets
Companion of mine

Oh, my glory
Say those words again

Please
Don't ask those questions again
Don't make me think of what's been
And what I did before I met you
Companion of mine

Say those words again
Oh, my glory
Glory, glory

Dansa!

Vi har redan börjat ladda inför imorgon. Vi studsar runt, vi hoppar och vi skrattar. Vi lever upp med planerna. Vi har redan hoppat loss 2 brädor i min säng. Vi spikade fast dem och fortsatte med skratt. Vi laddar. Energin som kommer att smälla av imorgon kommer att smälta all snön. Vi kommer att dansa, skratta, leva. Vi kommer att rasa mot det döende ljus som kallas vuxenlivet. Vi ska göra ett dygns revolt mot alla förväntningar. Vi ska leva upp, ut och iväg. Imorgon kommer kärleken studsa som ett eko mellan väggarna i mörkret. Vi ska dansa tills fötterna värker, tills lusten bultar i kroppen. Vi ska dansa tills lungorna värker och de kastar ut oss vid stängningsdags. Vi ska skratta oss hela vägen hem, vi ska flyta ovanför marken i vårt rus. Imorgon ska vi existera, finnas. Vi ska Leva!!

Snurrigt!

Jag kommer att somna som en stock ikväll, jag är fullkomligt utmattad. Min hjärna har gått på högvarv hela dagen, och nu börjar den sakta men säkert stänga ner. Avdelning för avdelning. Jag tror att den har lågkonjunktur och planerar på att avveckla verksamheten totalt. Eller så ska den kanske bara privatisera? Eller leasa ut lokalen till något annat företag, typ ett zoo eller något liknande

Rädsla eller Man ska inte bruka våld mot sig själv.

Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag är så rädd, för det mesta. Oftast. Jag är svag. Jag har mängder med svagheter.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag kväver mig själv. Jag försöker spackla över det jag är rädd för och det jag är svag för. Och jag är svag på så många sätt och för så mycket. Jag är svag för mina känslor, för mina tankar, jag är svag för män med mörka ögon. Jag har ingen motståndskraft, jag kan inte sätta spjärn, jag kan inte sparka bakut.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag kan inte vara öppen, jag kan inte vara sluten, jag kan inte vara orädd, jag kan inte vara rädd. Jag kan inte sluta. Men jag kan knappt fortsätta så här heller.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag kämpar, jag slåss, jag vaknar svettig på nätterna med andan i halsen efter skuggstrider i mitt inre. Jag sätter ärr på min kropp, jag sätter ärr på min själ.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag tar över bördor, tar över smärtor, bär tyngder på mina axlar. Stöttar upp trots att jag själv är under ytan. Jag skänker kravlös vila, jag vill inte ha något även om jag behöver det. Jag vill inte ha medtanke även när jag behöver den.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.
Jag går emot instinkter, känslor, ideal. Allt för att passa in i mig själv, och de roller jag spelar. Jag sluter mitt inre, stänger mina sinnen. Stänger ner mina tankar. Vad tänker du på? Inget, och allt. Inget. Jag viskar när jag vill skrika.
Jag brukar så lätt våld mot mig själv.

Tillbaka till verkligheten.

Jag börjar återvänd till mänskligheten nu. Rösten är tillbaka, och jag kan svälja obehindrat. Febern är väck och jag hallucinerar inte längre om att människor kryper ner till mig i sängen. Jag vet dock inte om det sistnämnda är positivt eller negativt. Det var ganska trevligt att tro att man hade sällskap :)
Men allt som allt är det väldigt skönt att bli frisk..
En vän tittade inom igår, med nyheter. Och det var ganska chockerande nyheter, men det kan vara bra. Hoppas att vännen min kommer fram till vad som ska göras och att det är ett beslut som kan levas med :D
Jag stöttar vilket som..

Idag är det städning, kaffe och matlagning som står på schemat.

Jag är sjuk.

Halsfluss.... My favorite! Det är svårt att prata, andas och att äta, vilket gör att detta suger. Mina absoluta favoritsysslor och jag kan knappt ägna mig åt någon av dem. Istället har jag spenderat en stor del av dagen i sängen, med glass, ingefärsté, soppa, kaffe, vanligt té och vatten. Det har varit jag, mina 4 kuddar, 2 täcken, John Mayers härliga röst och Alice i underlandet <3
Jag tog en "tupplur" tidigare idag när febern var som värst. Men det slutade bara med att jag vaknade desorienterad och letade efter personen som krupit ner till mig i sängen och klappat mig på ryggen. Sen visste jag inte riktigt var jag var, eller vem jag var heller för den delen. För hemma kunde jag ju inte vara eftersom Kombon aldrig skulle krypa ner till mig :S och då sa min logik mig att eftersom hon var den enda hemma hos mig så kunde jag ju rimligen inte vara hemma...
Visst älskar vi hallucinationer....
Nä, nu ska jag fortsätta dricka ingefärsté och konversera med Yoda!
Godnatt!

Ibland

Ibland kan jag önska att jag var 14 igen, för det var okomplicerat då. Känslor kunde glömmas på en dag, tog det slut med killen så hittade man en ny att vara kär i dagen efter. Och all kärlek var evig. Tess + ______ = 4ever. Man hånglade i timmar, tills munnen domnat bort och man var alldeles snurrig i huvudet av lust och syrebrist. Man klottrade hjärtan i alla sina böcker, tittade i skolkatalogen för att markera vilka som var snygga, schyssta och coola.

Så mycket har ändrats, men ändå inte...

Vill jag bli snurrig i huvudet av lust så kan det utan tvekan fixas, vill jag bli bortdomnad i läpparna av mängder med kyssar så är inte heller det alltför svårt att åstadkomma.

Tack och lov så baseras inte hela min värld på vem som blev snyggast på bild längre, och känslor har blivit lite mer komplicerade.

Ibland är jag himla tacksam att jag inte är 14 igen.

Snöig Morgon.

Jag vill inte ha mer snö, snö gör mitt jobb så komplicerat. Det gör det så svårt att ta sig fram. Jag tittar ut på allt det vita och inser att det skulle vara så himla skönt att bara krypa tillbaka till sängen, dra ett täcke över huvudet och snooza klockan ett par gånger till. Men nej. Jag ska snart bege mig ut och sakta men säkert förvandlas till en snögumma med kängor på. Det är dags för 9 timmar på jobbet, och imorgon blir det 10 timmar där...
Var man inte trött innan så blir man det ju av de tankarna.

Nej, nu får jag ta och masa mig upp från datorn och göra något vettigt. Dags att jobba!

Så mycket nostalgi..

Jag drömmer om svunna tider ikväll. Jag sluter mina ögon och drömmer mig tillbaka till en tid då bekymmer gick att dricka bort. Jag sluter mina ögon och sitter återigen på Reclaim the streets i Malmö med tuperat hår, knästrumpor och öl. Jag sitter på trottoarkanten och blåser såpbubblor, pratar känslor, Kent och ångest. Jag har så mycket framför mig men fattar det inte. Jag drömmer mig tillbaka till diskussioner om hårspray och frågeformulär på religionen. Jag drömmer mig tillbaka till evighetslånga fikor på Café Påtår, där en kombibulle med ost och en kopp té kunde driva bort många gråa timmar. Jag drömmer om poesin vi skrev, skratten som ekade i rökfyllda lokaler. Jag drömmer om människorna, alla viljor, alla drömmar, all ångest vi delade. Jag drömmer om de som försvann. Jag drömmer monologer, och regnbågar. Jag drömmer om kvinnlig kraft. Jag drömmer om sanning eller konsekvens och Martin i klänning och nithalsband. Snuset jag var tvungen att prova, frispråkigheten som fanns. Jag drömmer om brännboll i Tivoliparken, gräsfläckar på nya stretchjeans. Solen som gick ner mellan träden och badade oss i orange ljus. Jag drömmer om bordellröda väggar och en känsla av framtid, en känsla av rörelse. En smak av ny luft i munnen. Jag drömmer om platsen som var ny och egen. Jag drömmer om sömndruckna promenader genom dimma. Jag drömmer om musiken som fick världen att snurra snabbare och snabbare, musik som slukade alla ens sinnen. Jag drömmer om människorna jag mött på vägen, deras röster, våra skratt. Lyckan vi delade. Jag drömmer om den kalla sömnen på en perrong i Hässleholm, iklädd balklänning och rött läppstift. Jag drömmer om pojken vars knä mitt huvud vilade i, han som vakade över mig med kärlek. Jag drömmer om sena bilturer i snöstorm, kaffet, musiken och de oändliga konversationerna. Jag drömmer om kyssar som tog bort ens förmåga att andas. Jag drömmer om flickan jag kysste, hur len hennes mun var, hur spännande tonårsrevolten kändes. Jag drömmer om Monopol, kebab och bakfullt mummel. Jag drömmer om bussresan hem efter en lång natt med tv-spel, hur kaffet smakade, hur fyllan dövade kylan. Jag drömmer om tågresor till kärlek, mörka timmar på resande fot och hur magiska lamporna utanför kändes. Jag drömmer om kvinnorna i mitt liv, gemenskapen. Alla cigg vi delat, alla erfarenheter vi genomlidit. Jag drömmer om den passionerade förmågan att älska i ett hjärtslag för att bittert hata i nästa andetag. Jag drömmer om drömmarna, känslan av liv, känslan av att det inte finns ett slut på vare sig liv, kärlek eller ideal. Vi trodde att vi kunde förändra världen om vi bara levde i den, vi läste genus som hobby, vi målade mörka tavlor, vi lyssnade på dysterheten och sympatiserade med Palestina. Vi trodde att vi gjorde något som aldrig blivit gjort förr. Vi var.....unga!

En zombie på Gamlegården

Har fått väldigt lite ro inatt, har snurrat, vridit och vänt. Täcke av, täcke på. Vänd på kudden, ta en annan kudde, ta bort kudden. Snurra ett varv till, när du nått slutet av programmet börja vid punkt 1 igen. Det finns för mycket tankar i mitt huvud, för mycket funderingar, för mycket oro, för mycket flyktkänsla, för mycket rastlöshet, för mycket känslor i konflikt med varandra. Mitt i natten finns där för mycket melankoli, dysterhet, tårar, bitterhet, för mycket läkande sår som kräver att jag kliar på dem, för de vill ju inte försvinna. Det finns alldeles för många spöken som lurar i mörka hörn. Gamla rädslor tittar inom, likaså minnen jag trodde var borta sen länge. Jag lider av öppet-hus-syndrom på nätterna, alla får tittat inom och alla får sin beskärda del av kakan och uppmärksamheten. Jag borde veta bättre än att ställa frågor när min hjärna spökar som mest, men nyfikenhet har alltid varit ett av mina mindre bra drag.
Jag bävar inför nätterna, försöker hålla min hjärna vaken och sysselsatt med annat, försöker undvika det understimulerande som krävs för att finna lugnet till att sova. Utan resultat. jag glider in och ur sömnen, fram och tillbaka genom dåsiga mardrömsland, och när jag vaknar på morgonen så är jag precis lika trött som när jag gick och la mig.

Godmorgon Världen...

??

Frustrationen i en otillfredsställd vilja är överväldigande, konsumerande, förtärande. Att vilja men inte kunna, att drömma men inte känna, att längta men inte få. Numera tycks ett av mina enda utlopp vara att skriva. Få ur sig orden, tankarna, intrycken. Sätta pränt på viljor så starka att jag känner dem mot min hud. Jag slits i bitar utan att ordens fulla mening kommer ut. Jag öppnar dörrar för begär, som jag inget kan göra för att stilla. Vad är det som driver mitt sinne till sådan självspäkning?

Strange little Me.

Jag är en "strange" kvinna, svårgreppbar, säregen, speciell, känslostyrd. Jag känner min väg genom livet, min glädje kan vara fyrverkerier, min sorg ett stormigt hav, min ilska kan splittras likt trasiga tallrikar på ett köksgolv. Känslor är mitt bränsle, känslor driver mitt skapande, tar mig genom dagen. Jag andas känslor, jag lever känslor, jag är mina känslor. Mina känslor är det som är bra och dåligt med mig. Jag har spenderat många timmar i mitt liv med att försöka förtrycka det som driver mig, ersätta det med logik. Men det har gjort känslostormen i mig starkare, grymmare, vildare. Desto hårdare jag förtrycker, desto hårdare har den rebellarmé mina känslor utgör slagit tillbaka. Jag har sprungit in i så många väggar, vandrat så många stigar på grund av mitt eget förtryck. De känslor jag pressat undan har alltid kommit tillbaka som spöken, som sår, som märken på min kropp, som blickar, som förlorade vänner.

Fega lilla jag.

Jag står i valet och kvalet, jag har en fråga vars svar jag tror att jag verkligen vill veta. En fråga som bränner på tungan hela tiden, den ligger och vippar på min tungspets, den ligger som ett tyst hot på mina läppar konstant. Men det är svårt, svårt att uppbåda den styrka som krävs för att öppna den dörren, svårt att hitta mod...

Mod.

Varför är det alltid så att det är modet som sviker? Jag tänker ut vad jag vill säga, hur jag ska säga det och med vilka argument men när jag ser en öppning så öppnar jag munnen och stänger den lika snabbt igen. Jag biter mig i läppen och backar. För varje gång chansen ges är den lilla rösten i mitt huvud där och viskar. "Men tjejen, det är lika bra att du är tyst för ärligt, det du har att säga är absolut inget av värde. Vem är du att tro att någon skulle vilja höra dina tankar? Ärligt bruden, så smart/rolig/duktig är du inte, så lägg ner. Vem bryr sig om vad du känner?" Jag hatar den rösten, för det är min egen röst. Det är alla mina rädslor, alla mina tvivel och alla mina brister som tittar inom för att säga hej. Det är min röst från när jag var 10, 14, 17 och 23, det är min röst nu.
Jag hatar den rösten...

Drömmen om krokusar!

Det är väldigt skönt att sitta i ett dunkelt kök, dricka kaffe, ta en cigg och titta ut genom fönstret och se hur världen gradvis blir ljusare. Att veta att våren sakta (extremt sakta, kan jämföras med nedslitningen av en bergskedja) håller på att smyga sig in i medvetandet. Jag tittar ut och inser att jag hyser en längtan efter snödroppar och färgglada krokusar. Jag struntar i pollenallergi, jag vill bara att det ska bli vår.

Nej det funkade ju inte.

Då var nödplan 1 körd, för det funkar absolut inte. Då stångar vi vidare och provar plan 2. Det finns en lösning på varje problem (att blunda är aldrig en lösning tydligen såvida problemet inte består av alkohol, solsken eller för starka glödlampor!) Jag har bara inte provat rätt lösning på rätt problem. Men detta ska gå bra!!

Murphys lag

Det blev slutligen en kväll av svordomar. En kväll då beslut fattades utan hänsyn till stoltheten, jag vet vad jag kommer att vara tvungen att göra. Det är bara så förbaskat svårt att krypa till korset och få det gjort. Att behöva erkänna sina fel och brister är inte lätt, inte nu, aldrig. Och att behöva göra samma val mer än en gång är inget som ligger högt på min lista över saker jag vill göra, men tydligen trots innerliga försök till flykt, till ordning i kaoset så verkar det vara den väg jag måste vandra. Om mina tankar ska materialiseras, om dröm ska bli verklighet. För just nu känns det som om jag vandrar på en sandstrand, i mörker med betongskor på. Att lyfta foten ens för ett enda steg framåt är omöjligt med mjölksyran som bränner i musklerna. Mitt enda alternativ är att stanna upp och börja hacka bort betongen bit för bit och helt enkelt vara nöjd med det tills mina fötter är bara igen.

"Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet". (Edward A Murphy Jr, från Wikipedia)

Jag gjorde det på det sättet, jag är någon.

Och där rök den drömmen....

Ja, så var det med det. Fet delay på den drömmen.. Massa extrasteg att ta... Men jag får ju göra det, för jag har ett mål... Men fyyyyyyy vad dryyyygt!!!

Kaffe!

Det är fantastiskt gott med kaffe och cigg i vintermörkret :-)

Doften.

Det är en väldigt tunn linje mellan drömmar och verklighet, speciellt när man ligger dåsig och överväldigad. När jag vaknade i morse så fylldes hela mitt medvetande av en enda sinnesförnimmelse, en doft och för 2 sekunder kändes det som om det var söndag morgon igen. Jag var nära att sträcka ut min hand och leta efter din. Det är lustigt hur snabbt man vänjer sig, hur snabbt man saknar, hur snabbt man längtar. Men det är måndag och jag raglade upp ur sängen som en skadeskjuten hare. Mör i hela kroppen, ut till kaffet, ciggen, datorn, musiken och verkligheten. Nu sitter jag här med mitt kaffe och näsan i en bok. Livet är inte så illa :)

Jag är en nöjd kvinna.

Hade jag varit en katt så hade jag purrat förnöjsamt trots orden som fastnade i halsen på mig när de hade behövt komma ut. Saker som skulle blivit sagda men som det inte fanns mod eller tid att uttrycka. Ord som faktiskt hittade ut blev tysta viskningar i skydd av mörker och halvsömnens dåsiga slöja. Så många tankar som gått genom mitt huvud utan en chans att hitta ut ur labyrinterna jag byggt. Så många önskningar, så många vägar till njutning. Men har aldrig trott att njutning har funnits i sådan mängd. Inser så mycket nytt hela tiden, plockar upp små aningar om vad som finns i mig, i dig, i världen. Det är en sån sinnlighet att dra sina fingerspetsar över hud, att dra sina naglar över skäggstubb. De små nyanserna. Ljuden, rösten, andetagen. Doften som hänger i luften, som rökvirvlar och lätt förgångna. Så många intryck, så många tankar och så många sätt att uttrycka dem på....

Sitter och tänker.

Jag sitter och funderar med ett stort leende på läpparna :)

John ME - Skin & Bones

You gave me a weak heart
God gave me soul
But still that is nothing
Compared (with) what's been given to you

Nobody could reach you
Nobody could see
You played your part well and for so long
So kind and so strong

If any of your dreams
Would rip right at the seam
And all you ever did was wrong
If every little dream
Is taken by the stream
Cus all you ever did was wrong

So lost when I found you
Crawled up in that chair
Believing that this is how it works:
You love, then it hurts

Your breathing was silent
You were just skin and bones
You'd lost yourself and all you had
And still it got worse

If any of your dreams
Would rip right at the seam
And all you ever did was wrong
If every little dream
Is taken by the stream
Cus all you ever did was wrong

And any way you try
You get the same reply
Cus all you ever did was wrong

Jag har en ängels tålamod...

Jag har jobbat 12 timmar idag, och efter ungefär 8 av dem inträffar följande.
Jag går hem till en tant som tror att hon är död (eller rättning hon tror att hon dör hela tiden, typ varje gång hon andas ut. Hennes dödsångest är enorm..)
Jag tänker kalla henne Zombietanten, för det är vad hon kallades nyligen i en konversation. Denna tant har en katt, som är batteridriven, och som mjauar varje gång du överhuvudtaget rör dig eller tänder/släcker en lampa. Katten är fruktansvärd!!!
Nåväl jag kom hem till henne, och hon brukar vara lite dyster men idag sa hon att hon inte hade ont alls, men att där var någon som pratade i hennes öra (men bara det ena!??) Jag värmde lite mat till henne, och serverade det lite fint på en tallrik med fin dukning. Tänker att om jag bara är riktigt snäll så kommer detta gå jättebra..... Men..nej. nej. NEJ!
Hon tar en tugga på en potatis och spottar ut den för den är för varm. Jag säger åt henne att hon får låta det svalna en liten stund, varpå hon börjar sönderdela potatisen och biffen i mikroskopiska bitar (relativt logiskt!). Sen ger hon sig på Haricot vertsen... Ack dessa haricot verts... Om jag vetat då vad jag vet nu!!
Tydligen kan inte damen ifråga tugga såna. Det upptäckte hon efter att hon börjat tugga på en av dem. Hon spottar ut den i handen och kastar den på golvet. Sen tar hon EN till!!!! (Varfööööör!?!?!) Hon kunde inte tugga den heller (I wonder why??) spottar ut den och kastar den så den landar precis framför mig. Sen kom hon till den ack så briljanta slutsatsen att persiljesmör inte var tillräckligt med "sås" utan hon greppar sin sqeasytub och dränker maten i...wait for it.......aprikosmarmelad OCH ger sig på de jävla haricot vertsen igen(and again WHY????)...
Varpå hon återigen inser att hon inte kan tugga det, spottar ut det och kastar det så det landar på ena glaset i mina glasögon (att jag inte fick ett psykbryt då???).
Jag sitter snällt kvar och ler, stort, mycket, intensivt. Hon ger sig in i en gnällkavalkad om rösten i hennes öra (jag tror att det var det vänstra faktiskt :S) om hur mycket hon hatar oss, sin dotter, världen, jag tror mig till och med ha hört ngt om vår statsminister (för det är ju absolut hans fel att persiljesmör och aprikosmarmelad inte är gott ihop!!) någonstans där inser Jag att detta kommer att spåra ur så långt att jag kommer vakna i ngn liten obskyr by i Indonesien, så jag reser mig upp och säger; "Om du ska vara på så dåligt humör så finns det absolut ingen poäng med att jag är här. Så jag tänker gå nu..."
Halvvägs till dörren så vänder jag mig halvt om och tittar på henne där hon sitter och jag kunde inte låta bli (Verbala ticks eller en snabb släng av tourettes) " Och alla ska faktiskt dö (jag vet att jag är hemsk!!) Ha en trevlig kväll!!!

Jag gick ut, jag tände en cigg och konstaterade att ja, jag lever i en salvador dalí inspirerad värld :S

Grattis till mig!

Jag har precis lyckats brygga vad som troligen är tidernas äckligaste, nej stryk det, tidernas vidrigaste kaffe. Det är skrämmande bittert, och inte ens 5 skedar socker har tagit bort det. Det är fruktansvärt. Men jag ska tömma muggen och sen ska den fyllas på och tömmas en gång till. För idag är jag så trött att jag håller på att somna på kökssoffan sittande. Det är väl så det blir när man är uppe sent, fullt involverad i konversationer man verkligen inte vill missa..

Godmorgon BTW..

Det vackra.

 

Godnatt världen!!

Galna planer.

Jag smider ränker som möjligen kan fungera om bara några få faktorer klaffar. Om de saker fixar sig på det sätt jag vill så sker det ganska så snart väldigt stora förändringar i mitt liv :D
Det känns som jag hittat rätt tankespår, och som om detta kan vara det jag behöver. För efter många års tankar så är detta vad jag faktiskt vill göra trots många negativa röster. Jag kommer att göra något som kommer att göra delar av min familj väldigt upprörd, men så småningom kommer de att förstå...

Detta kommer att bli bra, jag bara vet det :)

Morgontrött.

Jag kan nog ärligt säga att gå upp på morgonen är bland det värsta som finns, jag är helt klart ingen morgonmänniska. Hade jag fått bestämma så hade jag varit vaken på nätterna och sovit bort stora delar av mina dagar eftersom jag tänker mycket klarare klockan 3 på natten än vad jag gör 15.00. Så här dags på morgonen känner jag mig bara som en zombie *Brains* som eftersöker just lite sådana, för ärligt talat kan jag säga att det känns inte som om jag har några brains just nu....
Det hade varit lättare att vara en morgonmänniska om jag bara hade fått somna som jag ska på kvällarna men det är så förbaskat svårt att göra. Jag vrider och vänder, och vaknar, somnar och vaknar igen. Jag dricker thé, jag har provat varm mjölk, jag har provat ett kallt rum, och jag har provat ett varmt rum. Jag har till och med flyttat rundor min säng för att hitta det absoluta bästa stället att sova på. Men utan nämnvärda resultat...
Så nu ska jag gnälla färdigt om hur förbaskat trött jag är och ta på mig skorna och faktiskt gå till jobbet med ett leende!!

Ps. Idag ska jag faktiskt få göra något jag inte gjort på väldigt länge, Någon jag känner ska få en väldigt fin överraskning!!

Ett vuxet inlägg

När är man vuxen? Och vad är det som definierar vår generations vuxenhet? Min mamma brukar säga till mig att när hon var i min ålder så hade hon 2 barn, var hon då mer vuxen vid 25 än jag är? Eller betyder det bara att hon var lite mognare? Jag och min vän satt och funderade över det där härom kvällen, om hur man definierar vuxet nu. Våra mammor gnäller på oss och säger åt oss att bli vuxna, för uppenbarligen är man inte det om man spelar Tv-spel, dricker massa läsk, flamsar med sina vänner och man är absolut inte vuxen om man bor med en vän.. Gud förbjude att man skulle välja en boendeform som inte innebär samboliv...Tsss....Inte bra.. Men vad de missar att nämna i sina tirader om hur icke-vuxna vi är, är att vi gör mycket vuxna saker. Jag betalar skatt och har gjort så läääänge, jag betalar räkningar, jag lagar min egen mat och jag tvättar min egen tvätt. Jag tycker det kvalificerar mig till vuxenlivet, att det sen inte automatiskt gör mig mogen....Det är en helt annan femma :D

Planer.

Idag ska jag ta de första stegen mot någonting nytt. Någonting annorlunda. Det är dags för mig att simma mot strömmen snarare än att bara följa med. Det är dags för mig att göra något mer än att bara förnöjt stå kvar...

För att citera en vän; "Om man inte försöker leva fullt ut, så lever man inte heller." 

En fot i min mun.

Jag har en märklig förmåga att sätta min egen fot i munnen, och jag kan säga att det inte är det minsta bekvämt.

Jag har en förmåga att säga saker som tydligen inte ska uttalas högt, saker som ska hållas bakom lås och bom. För jag talar om fula saker, saker som inte ska nämnas. Jag talar om sånt hemskt som att känna något, jag talar om att fästa sig vid människor. Jag talar om att de påverkar mitt liv.

Och sådant får man tydligen inte prata om...

Jag talar om saknad ibland, om längtan, om allt som är mänskligt och allt det som är det underbara med att vara människa. Jag talar om närhet eftersom det är något jag drömmer om, jag talar om att känna för någon, ingenting stort men inte heller litet. Jag talar om sådant som gör det värt att andas, om sånt som lyser upp i mörka hörn. Jag talar om stöd, att vara där.

Jag talar om sånt man inte får prata om.... *Hysch* Men säg det inte till någon...

Ibland förändras allt

Ibland bara ändras allt som i en handvändning, något händer som sätter bollar i rullning. Saker händer som ger perspektiv, som erbjuder en kontrast till det vanliga. Ibland dyker avslutade saker upp i ens synfält som en påminnelse om vad man inte söker, som en väckarklocka designad enbart för att få dig att inse var dina värderingar finns. Ibland är det skrämmande hur klarsynt man kan bli av att bli lite skrämd, och ibland är det ganska skrämmande hur försiktig man ska vara med vad man önskar sig...

Idag har det hänt saker som fått mig att tänka på hur jag skulle vilja att mitt liv ser ut, och jag måste tyvärr säga att på toppen av mina drömmar ligger ändå trygghet och stabilitet. Det ligger långt över drama och spänning som förekommer i stora mängder i det liv jag lever. Jag vill bara ha lite lugn...

Ro i själen/Flickorna

Det är rogivande att sitta med flickorna i köket, att dricka kaffe, röka och vänta på att äggen ska bli färdiga. Detta är den del av kvinnlig gemenskap som jag alltid längtar efter, jag längtar alltid efter att flamsa med mina flickor men också efter att vistas i tyst samförstånd med dem. Jag känner att mitt hjärta och min hjärna landar när de är här, jag kan få spontana bryt av glädje, sorg och ilska. Jag kan vara sjuk i deras närvaro och de gör allt för att få mig bättre, jag kan gråta ut i deras armar, jag kan skratta åt allt elände med deras sällskap. De är min "urban family" och jag älskar dem djupt. Jag ser var och en av dem som perfekta varelser, underbara flickor, fantastiska kvinnor.
Utan min "familj" hade min tillvaro varit väldigt tom. Tack för att ni finns flickor!

Candy.

Jag önskar att detta fanns att tillgå just nu :)

 

Så brukade det se ut i mitt ena köksskåp, men nu när jag är en hälsomedveten person så är ju inte sådana utsvävningar något som jag kan hänge mig åt. (Jag lyckades nästan hålla mig för skratt meningen igenom.)

Sjuk....

Ont i huvudet, kroppen, själen och lite illamående på det. En perfekt dag helt enkelt. Men som jag är så kan jag inte låta bli att känna ett styng av dåligt samvete över att jag sätter min arbetskamrater i en en jobbig sits, trots att jag vet att felet snarare ligger i bemanningssvårigheter än i att jag är sjuk. Det finns inga vikarier helt enkelt. Men det är inget jag kan påverka, och jag kan inte på ren princip gå till jobbet sjuk bara för att.. Det är inte rätt mot mig, det är inte rätt mot mina arbetskamrater och det är framförallt inte rätt mot mina vårdtagare.

Trasiga själar

Jag samlar på trasiga själar, alla de melankoliska mörka existenserna. Alla de som ligger vakna i natten med ögonen fixerade på stjärnorna....
Alla de som ofta undrar över nödvändigheten över att fortsätta sitt andetag...

Jag känner mig som hemma med dem..

Innan vi faller - Jonathan Johansson

Över taket slocknar stjärnor vi inte visste fanns
Vi kan en del om ensamhet och håller I varann
Gatorna är tomma men vi är på väg hem
Alla spöken som reste sig ur(över?) asfalten

Å vi ångrar vad vi ångrar och vi glömmer vad vi kan
Ja det var drömmar, löften vi aldrig kunde hålla
Om vi kunde sluta fred, om vi kunde komma fram
Till vad vi faktiskt kunde få, var vi tvungna att förlora

Innan vi faller, Innan vi faller, Innan vi faller härifrån.
Ha-ah Ha-Ah

Men varför började vi räkna alla våra böner
I en himmel som öppnade och rasade sen
Som om dom inte trängde igenom och hördes
Å vad skulle vi göra än att försöka igen?

Innan vi faller, Innan vi faller, Innan vi faller härifrån
Ha-ah, Ha-ah

Över taken slocknar stjärnor vi inte visste fanns
Och spökena kommer, stannar och försvinner
Och gatorna är tomma men vi kan hålla I varann
I vad vi än förlorat och vad vi kanske vinner

Innan vi faller, innan vi faller, innan vi faller härifrån
Innan vi faller, innan vi faller, innan vi faller
Oh! Ha-ah

Nära.

Jag vill vara nära, tätt intill, se skuggor kastas från ögonfransarna över någons kind, känna mjuka läppar, ett andetag mot mitt öra.
Jag vill vara nära, känna en hand mot min mage, inhalera en doft, känna smaken av en själ.
Jag vill vara nära, dra fingrarna genom någons hår, drömma...

Jag vill vara nära..

Det mänskliga i att vara

Det är lustigt hur mycket tystnad egentligen kan säga om en person, hur mycket som framkommer i de små pauserna hos en människa. Vad man kan se när en människa slappnar av, när de för 2 sekunder släpper ner sin gard och det är lustigt hur mycket man kan missa om man råkar blinka vid fel tillfällen. Om man inte är uppmärksam så missar man så mycket, man är så begränsad av vad man tror att man missar det som är. Om man bara ser de små ögonblicken ser man så mycket mer, man vet så mycket mer.. Och att se någon när de är som mest avslappnade ger dig en glimt av deras värld, det är det närmsta du kommer utan en nyckel in...
Och om någon ger dig en nyckel till sitt innersta, häng den om din hals vid ditt hjärta och vårda den ömt..

Förhållanden..

Jag har suttit och påbörjat detta inlägg säkert 15 gånger nu, men tycks inte kunna hitta rätt ton för att göra allvaret rättvisa eller rätt ton för att avdramatisera det heller. Jag försöker hitta ord som beskriver det utan att det blir prosa men vill ändå inte skriva det som fakta. För inlägget ska handla om något som är mitt emellan dröm och verklighet, något som är abstrakt men ändå konkret.

Hur ska ett perfekt förhållande vara?

Det ska vara en balans mellan drömmar och verklighet. Det ska vara byggt på respekt och en önskan om närhet utan att närheten blir ett tvång. Det ska handla om en gemensam vilja till framtid, och en gemensam önskan om tidigare nämnda framtid. Det ska handla om förståelse, ömhet och passion.
Det handlar om att hitta någon som delar ens framtid, förstår ens bakgrund och som är villig att vara i nuet. Det ska handla om trohet, inte av princip utan av ren och skär vilja.
Det ska handla om en känsla som uppslukar en, som stundvis lämnar en utan luft, som lämnar en lycklig.
Det ska handla om att spendera sin tid med någon som står en lika nära som de vänner man valt, någon som man kan dela sina hemligheter med, någon som man kan skratta med, gråta med och njuta med.
Någon som man kan samexistera med utan att det alltid är krav på konversation, någon som man bara kan vara med utan att göra sig till mer än vad man är.

Minne

Jag kommer ihåg en uppgift vi fick på gymnasiet. Vi skulle beskriva oss själva med 10 ord och en färg. Ja, jag gick i en flumskola..
Jag kommer inte ihåg orden jag valde, men jag minns färgen. Jag valde Svart, den mörkaste och mest avgrundsdjupa nyans av svart jag kunde uppbåda. För jag såg inte hur jag kunde vara någon annan färg, jag såg inte att det även i mig fanns andra färger. Jag minns att jag kämpade för att hitta rätt ord, för att hitta ett sätt att beskriva mig själv, för att hitta ett sätt att sätta min egen person på papper med bara 10 ord.
Om jag skulle välja 10 ord och en färg idag så skulle det vara enklare. Färgen är utan tvekan röd; ganska dov, som blodet som rinner igenom mig, väldigt varm, livgivande.
Orden är klurigare trots min kärlek för dem, men det är väl för att det är så svårt att beskriva sig själv utan att ta med andras bedömningar.
Men here goes;
Kreativ
Dyster
Fundersam
Passionerad
Omtänksam
Sarkastisk
Skrattfylld
Gråtmild
Vacker
Operfekt

Himmel på jorden

Det finns inget skönare än att lyssna på skön musik och låta mörkret omsluta en, att glida in i rytmerna, rösterna, ljuden. Låta andningen slappna av och känna stress och oro sjunka undan och iväg.

Man tänker klarare i kylan..

Det är något med kylan som håller oss i ett järngrepp som får mina tankar att klarna, som får mig till att fundera i andra banor, som får mig att förändras. Jag tittar ut och ser den kalla vita masken som döljer så mycket grönska och värme, och kan inte undvika att dra en parallell till mitt eget varande. Jag precis som så många andra har en mask som sitter som limmad vid min egen existens. En mask som enkom är designad för att dölja, det vi inte tycker är acceptabelt med oss själva, alla hemligheter, alla ärr och skrapsår. Men i takt med att snön blir djupare, kylan bistrare och kläderna tjockare så känner jag att jag steg för steg börjar skala bort mina egna lager, jag har inlett sökandet efter min egen kärna. Jag försöker se efter vad som tillhör min person och vad som tillhör det kamoflage jag skapat. Jag sorterar och slänger, gräver ner. Jag drar fram personlighetsdrag ur mina mentala lådor, likt garderobsrensning, jag tittar, provar och skrattar. Jag ser mig själv i min spegel med ett leende och frågar mig själv; varför tog du på dig det draget? Det var ju inte det minsta klädsamt och storleken är fel! Direkt i soptunnan! Medan jag plötsligt hittar något som passar perfekt, som känns som om det tillhör mitt skinn och inte är en del av det jag iklär mig varje dag. Lyckan i att hitta en del av sin egen kärna är... massiv och världsomvälvande. På samma sätt som det är spännande att utforska och upptäcka en älskares kropp finns det något njutningsfullt och exalterande med att utforska sin egna person. Att på nytt upptäcka var ens gränser går, vad som ger lust, till liv, till njutning. Att återigen finna lite av den man var som barn, den som artikulerade sina önskningar, sina behov, att finna den som inte enbart levde för andra. Processen är frigörande och förgörande.

Dagens bästa!

Jag kom hem till en dam idag, tog av mig jackan. Som vanligt, då fick damen ifråga syn på min Tshirt och utbrister; "den såg jag på bio när den kom, och den var kass!" Exakt de orden. Vad det var på min tröja? Star wars *lol*

Så här känner jag just nu!

Jag känner mig pirrig och lite finurlig :)

Helt utan substans!

Jag filosoferat lite kring det hela med att dejta, att försöka hitta någon som har ungefär det man letar efter. Att detta är en jobbig process är väl de flesta medvetna om, ok, kanske inte diverse modeller som fyller de generella utseende kraven och därmed har lite vidare grund att välja från ;) Men för gemene man är det inte alltid så lätt.
Man går på sina nitar och får sina smällar. Hopp byggs upp och känslor försvinner. Man träffar människor som verkar väldigt bra men på ett sätt eller ett annat inte fungerar. Man ratar många i sin jakt, som kanske skulle ha kunnat vara något bara för att man har sina skygglappar på. För varje försök man gör så läggs saker på listan:
"Jag ska aldrig mer dejta en Skytt" (som jag utbrast för inte så länge sen!!).
Kraven blir fler och man blir mer och mer ovillig att böja på sig själv, mindre villig att kompromissa om saker som kanske är ganska oväsentliga egentligen. Man tittar på en persons längd, val av skor, frisyr osv. Saker som egentligen inte säger något om personen ifråga, men att man väljer att nobba på den grunden säger ju en del om den personen. Man tycks om och om igen glömma att det är i konversationerna man har som sanningen ligger, att man snarare skulle döma från det.
Det är kanske dags att öppna upp sitt perspektiv, sänka sina krav, för i verkligheten så kan det komma någon som absolut inte motsvarar kravlistan men som ändå är rätt...
Och då vill man inte vara den inskränkta som blundar...

Brian Eno - Baby´s on fire

Baby's on fire
Better throw her in the water
Look at her laughing
Like a heifer to the slaughter

Baby's on fire
And all the laughing boys are bitching
Waiting for photos
Oh the plot is so bewitching

Rescuers row row
Do your best to change the subject
Blow the wind blow blow
Lend some assistance to the object

Photographers snip snap
Take your time she's only burning
This kind of experience
Is necessary for her learning

If you'll be my flotsam
I could be half the man I used to
They said you were hot stuff
And that's what Baby's been reduced to...

Juanita and Juan
Very clever with maraccas
Making their fortunes
Selling second-hand tobaccoes

Juan dances at Chico's
And when the clients are evicted
He empties the ashtrays
And pockets all that he's collected

But Baby's on fire!
And all the instruments agree that
Her temperature's rising
But any idiot would know that.

konsten!!

Tänkte flasha konsten lite :)

Har alltid haft en fascination för det religiösa, vilket ofta syns i mina bilder

          Lekte lite med gips och paljetter :D

Min älskling... Jag är skrämmande nöjd med den här målningen, den uppstod under ett par frenetiska timmar en höstnatt när lusten föll över mig...

Driven till förändring..

Jag känner en lust som är svår att stilla, en lust efter något annat, något nytt. På det sätt jag brukar känna, en rastlös själ, som alltid längtar efter något odefinierbart. längtar efter en stunds ro, en stunds rörelse, något annat än det jag har. Längtar jag efter något som ska göra mig nöjd? Men vill jag bli nöjd om det innebär att stå still?
Jag är driven till förändring, och jag vill förändra allt. Bli den person som jag kanske kan bli, annars så får jag väl krascha på mitten... Men försöker förändra med lugn, med en vuxen människas insikter om att låta saker ta sin tid..

Isch, usch, örk

Fy fan, fy fan, fy fan....
Konstiga saker man kan få höra när man ställer rätt frågor till rätt personer, och allvarligt nog kan jag säga att vilka känslor jag än hyste för den mannen dog. Tvärt! Så oroa er inte, jag är ok!

Borde sova men..

Det är så svårt att sova när hjärnan vägrar vila, så mycket att smälta. Vänner som kanske inte är så bra vänner trots allt, vänner som försvinner. Kärlek som går förlorad. På grund av rädsla? Eller för att kärleken helt enkelt dog?

Spillror...

Mitt hjärta är i ännu fler bitar, blåslaget, ihopspikat, knivhugget, söndertrasat, spottat på, refuserat, blottat för allmänheten. En trasig själ till allmän beskådan, säljes till högstbjudande...Free for the taking...
Slagen i spillror utan någon som vill laga det, ingen som orkar vårda det. Ingen som vill ha det. Jag la mitt trasiga hjärta i dina händer som ett offer, som en gåva men du ville inte ha det trots att jag försökte slå in det fint. Jag försökte sminka över det svarta, blåmärkena och ärren. Men utan nytta.
Du trampade på det och gick din väg. Och vill inte titta tillbaka, bara glömma.
Jag står kvar, frusen på plats med ett hjärta i tusen bitar, med hoppet stulet. Utan lust, utan vilja. För vad jag ville försvann med dig..
Jag hemsöks av din känsla mot mina fingertoppar, av din andning, ditt bullriga skratt, sättet du kisar på när du ler, linjerna vid dina ögon. Sättet du biter dig i underläppen på, av gammal vana för att piercingen inte finns kvar. Jag hemsöks av din värme, din hand i min, av ditt sätt att äga ett rum du just stigit in i. Jag hemsöks av ditt sätt att tänka och blicken du får när du klivit in i din egen lilla värld och stängt dörren bakom dig.
Jag saknar att vara i din värld, att vara en del av din värld. Jag saknar att vakna av din värme, din närhet, din röst. Jag saknar din humor och din öppenhet och tanken på att du inte längre är min skär som knivar genom mig.
Känslan av att den jag vill ska trösta mig inte längre vill trösta är överväldigande och så hjärtskärande att jag inte vet vart jag ska fly för att slippa smärtan.
Jag kan inte tänka på något annat än dina läppar mot mina, allt annat ter sig som bleka substitut. Jag kan inte sova, inte äta, inte finna någon ro.
Din närvaro hänger kvar som en doft på min kudde, som en dagbok på mitt nattygsbord, som ett foto i datorn, som en pulveriserad ros i soporna, som nallen du hittade på stan och gav mig, som blocket jag målar i, som låten på spotify.
Jag kan fortfarande känna din hand i min nacke när jag sluter ögonen. Jag har fortfarande den fallande känslan i magen som jag fick när jag sa till dig att inte röra vid mig om du tänkte avsluta oss och du tog bort din hand...
Känslan av att bli lite mer bitter, att tappa lite mer hopp.. Tanken på att du ska hitta någon annan att röra, viska med och leva med får det att koka i mig. Svartsjukan är så enorm att det smakar blod i munnen, mitt adrenalin går i storm och jag vill skura mitt inre med klorin för att få bort det svarta som bubblar där.  Jag vill fly tills det tar slut. Gömma mig bakom nikotin, sprit och konst tills smärtan ebbat bort.
Men hur lång tid kommer det att ta att läka den här gången??

En dag...

En dag ska jag också strunta i mina vänner och storma en lyckoparad genom spillrorna av deras miserabla liv....

Song to the siren - This mortal coil

On the floating, shipless oceans
I did all my best to smile
til your singing eyes and fingers
drew me loving into your eyes.
And you sang "Sail to me, sail to me;
Let me enfold you."
Here I am, here I am waiting to hold you.
Did I dream you dreamed about me?
Were you here when I was full sail?
Now my foolish boat is leaning, broken love lost on your rocks.
For you sang, "Touch me not, touch me not, come back tomorrow."
Oh my heart, oh my heart shies from the sorrow.
I'm as puzzled as a newborn child.
I'm as riddled as the tide.
Should I stand amid the breakers?
Or shall I lie with death my bride?
Hear me sing: "Swim to me, swim to me, let me enfold you."
"Here I am. Here I am, waiting to hold you."

livet är bra märkligt!

Jag har precis ramlat in här hemma efter en alldeles för blöt kväll, men att vänta något annat vore dumt. Människor säger till mig att jag inte kan dränka mina sorger men det struntar jag i. Om de bara lär sig simma så är det iallafall någon del av mig som stannar ovanför ytan. Det pratas om dagar då allt är nere, de senaste 2 har nog varit såna.....
Jag hade mött en underbar man, verkligen en man. Jag landade i hans närhet, kände marken under mina fötter medan mitt inre var uppe i skyarna. Men igår kraschade jag, för jag är inte "stabil" och det gick inte att se en framtid med mig.... Allt jag vet är att saknaden inte ger med sig, att det känns tomt och att den jag vill ringa för tröst är precis den som orsakat all smärta. Vem ska jag ringa nu? Vem ska vara den jag viskar med, skrattar med och gråter med? Jag borde inte känna så mycket efter så kort tid, men jag är villig att bortse från tiden. Det var bara något visst.... Ibland träffar man en människa som bara påverkar vad och vem man är så fundamentalt att man inte kan bortse från det, E var den personen... Han fick mig att längta, att vilja och att önska. Jag vågade drömma när jag sov med hans hand på min höft. Hans värme mot min rygg var en trygghet, jag var villig att drömma andra drömmar bara han var där. Jag var villig att ändra Jaget för honom, om han bara älskade mig så.... Med hans andedräkt i min nacke var jag en annan, någon som vågade, som inte stängde ner, jag var någon som levde....

Min vän sa ikväll att jag äntligen levde igen nu när E var borta, men jag har inte känt mig så tom på många år... Jag kan inte förstå hur min kära vän kan påstå att dricka för mycket, röka för mycket (trots 16 dagars rökfrihet), spana på 20-åringar är att leva. Jag vill ha ett annat liv, ett liv som jag såg med E.. Trygghet, värme och viskningar om kärlek i mörkret. Resten kan jag vara utan.....